Tidigare i år, eller mer exakt den 10:e och 11:e januari hade jag ett otroligt gästspel på Urban Deli i Nytorget. Jag fick i dagarna två helt och hållet ta över både restaurang och kök med en egenkomponerad meny. Självklart fick jag hjälp av det otroliga gänget på UD Nytorget och det var så jäkla kul och jobbigt på samma gång. Som amatör/hobbykock är jag ovan med att jobba i ett professionellt kök, och vi alla vet hur det är att komma till ett nytt kök med noll vetskap om vart något överhuvudtaget ligger. Ännu mindre i ett stort restaurangkök. Men med kökspersonalens enorma stöd och hjälp gick det hur bra som helst, hade aldrig klarat mig utan dem.

Tiden på Urban Deli har varit bland det absolut sjukaste, roligaste, utmanande och lärorika jag gjort. Jag, en helt vanlig snubbe från Instagram, lagar mat och fotar fint och tryggt hemma i köket utan stress. Att sedan kastas ut, få blotta mig, servera den mat som personligen betyder mycket för mig till betalande gäster och dessutom försöka leva upp till deras höga förväntningar var läskigt! Med handen på hjärtat och en klapp på axeln måste jag säga att det gick utomordentligt jävla bra och de gäster som kom älskade maten.

Överväldigad och så otroligt tacksam för hela teamet på Urban Deli, för varenda person som tog sig tid och kom för att äta min mat. Inget hade varit möjligt utan stödet från alla fantastiska människor. Ni betyder allt!

Detta gör vi om, vart, hur och när får tiden avgöra, hoppas ni vill hänga med på resan!

Året är 2007 och min favorit-Disneyfilm Ratatouille har världspremiär. Den animerade filmen handlar om hur råttan Remy och människan Linguini mot alla odds lyckas ta över och driva en restaurang, ta den från förfall till framgång. Särskilt en scen i filmen griper tag i mig och får mig att känna en stark samhörighet, det är när den fruktade matkritikern Anton Ego besöker restaurangen. Han blir nervöst serverad en ratatouille och tar kritiskt sin första tugga. Munnen gapar och ögonen vidgar sig, tuggan startar en explosion och eldar igång Egos känslor som väcker bortglömda minnen till liv. Plötsligt minns han sin mammas matlagning och kärleksfulla barndom. Scenen griper tag i mig och jag kan inte sluta fascineras över hur något jag ser på bioduken på ett så pricksäkert sätt lyckas spegla min relation till mat och hur jag känner för den.

Mina föräldrar har i många år levt i tuffa förhållanden av krig och flykt, att berätta, dela med sig av saker de har varit med om har alltid varit viktigt. Att komma från ett krigsdrabbat land sätter djupa spår och att visa omsorg och respekt för mat är något som alltid varit viktigt för dem. Det är genom maten som mina föräldrar kunnat botanisera bland sina minnen och ur dessa förmedla känslor och berätta sin historia för mig och mina syskon. Trots livets förändringar – med stora omställningar i vardagen – har mina föräldrar sett till att vår kultur och matkultur aldrig försummats. Den västerländska kulturen var spännande och mina föräldrar var aldrig främmande för att ta in nya traditioner, vi bodde ju trots allt i Sverige, klart vi skulle fira svenska högtider!

Mina varmaste barndomsminnen kommer från firandet av julafton. Under våra tidigaste år i Sverige var det ingen av oss som riktigt visste hur man gick tillväga för att fira traditionsenligt, utan det improviserades högt och brett. Julmaten vi åt var långt ifrån klassisk, visst fanns det köttbullar, prinskorv och julskinka, men där fanns också grillade kycklingvingar, makaroner och schnitzel. Det var inte förrän några år senare som sill och Janssons gjorde debut. Firande blev vad man gjorde det till, och vi barn var överlyckliga ­­– eftersom vi oftast åt asiatiskt hemma kändes det som rena lyxen med västerländsk mat. När jag nu i vuxen ålder äter en schnitzel eller grillade kycklingvingar förs jag tillbaka till barndomsminnen och familjens första julfiranden.